Ansikte, huvud
Sven-Olov Wallenstein
Ansiktet möter oss, det bär blicken, uttrycket, personligheten, och i porträttet står vi inför en annan människa som ibland riktar sig till oss, ibland förefaller vända sig inåt och negligera oss, ibland, som i det som traditionellt kallas profil perdu, vänder sig från oss för att ytterligare understryka att den vi betraktar oss är någon annanstans, i sina egna tankar, i en annan värld. Ansiktet ger på så sätt upphov till en lockelse: vem är det vi ser, kan vi föreställa oss en annans liv återspeglat i blick och mimik?
Men ansiktet är också en del av huvudet, som i porträttbysten, där den övriga kroppen också antyds. I huvudet övergår ansiktet till kött, det visar en annan dimension där hud och ben inte nödvändigtvis är bärare av ande, utan utgör materiell konkretion. Det mänskliga huvudet har en framsida, medan ansiktet är framsida, på sätt och vis inget annat än framträdande; ansiktet har ögon och mun där syn och språk har sitt säte, medan huvudet har hål, närmare bestämt fem, som låter vätskor, sekret, föda passera ut och in.
Helena Mutanens objekt kan likna porträtt, men också byster genom placeringen på podier. De möter oss i rummet, i ansiktshöjd; de vaxade textila verken på väggarna fångar upp andra associationer och rör sig även på gränsen mellan måleri och objekt, nu i förhållandet till väggen; antennen pejlar in omgivningen som om det gällde att fånga de tankar som kretsar i luften. Rummet blir på så sätt till en serie möten, mellan betraktare och ting, det två- och tredimensionella, bild och kropp.
Objekten-porträtten ger oss antydningar till ansikten, särskilda drag och former som utgör något liknande det avläsbaras rudiment. ”Jag vill att de ska betraktas”, säger konstnären, ”så som en utomjording kanske skulle betrakta människans ansikte, med nyväckta eller nyfödda ögon.” De kan vara täckta av något som kan te sig som en hjärna vänd ut och in, som Spetsskalle (svart) liggande, eller Spetsskalle (grön); försedda med hål som ögon, som Rundskalle (ljusgul); täckta av en mask, som Spetsskalle (röd); försedda med mun och tänder, som Rundskalle (ljusgrå); överdragna med något likt ett bandage och med en enda markerad öppning, som Spetsskalle (brunröd); försedda med en frisyr av hjärnvindlingar och konvexa ögonformer, som Rundskalle (ljusblå) – titlar vars direkt beskrivande innehåll inte saknar humor, men också kunde vara variationer på hur en utomjording skulle välja att klassificera objekten i avsaknad av våra mänskliga kategorier.
Övergången från huvud till ansikte är osäker, låter de antydda dragen förbli på gränsen till uttrycksfullhet. Historikern och kritikern Michael Fried har i olika sammanhang använt termen “facingness” (hans exempel är hämtade från fotografi och måleri, framför allt Thomas Ruff och Édouard Manet), som pekar på kvaliteten att möta oss på ett oförmedlat frontalt sätt som berövar bilden dess psykologiska djup och får oss att uppfatta dem som ytor snarare än ansikten som vill nå fram till oss. Ansiktena bryr sig inte om oss, saknar ömsesidighet, upprättar ingen relation till oss. Mutanens huvuden är inte ansikten i denna bemärkelse, men möjligen en förutsättning för något sådant; deras frontalitet är mer abstrakt, men också mer konkret i och med att gränsen mot huvudet blir porös.
Ändå är ansiktet och dess centrum, blicken, det som ofta brukar antas som grunden till empati, inlevelse, känslan av att någon annan finns där och vill oss något, rentav ställer ett oavvisligt etiskt krav, som föreslagits av filosofen Emmanuel Levinas. Våldet, skriver han, riktar sig förvisso mot kroppen, men på ett djupare plan mot ansiktet, just i syfte att göra det till ett ting bland andra i världen, ett styck kött och inte en öppning mot den andres värld. Att beröva någon ansiktet är att ta bort det som gör att den andre aldrig helt och fullt kan bli del av min värld, aldrig kan bli föremål för mitt behärskande.
Mutanens objekt-porträtt, deras ”facingness” – kanske kunde man säga ”ansiktlighet”, deras sätt att vara i sikt, komma an mot oss men ändå förbli främmande – möter oss i rummet, ”ansikte mot ansikte”, men överlåter till oss vilken hållning vi ska inta.