Biskup Morski 2017,
180 cm
Patinated bronze, stone.
Location: Karlskrona Sweden
180 cm
Patinated bronze, stone.
Location: Karlskrona Sweden
Helena Mutanen
Sjöbiskopen – Biskup Morski av Magdalena Ljung (Dziurlikowska)
Ett vidunder sprunget ur havets djup infångades utanför Polens kust 1531. Varelsen såg ut som en biskop och huvudet smalnade av som en biskopsmössa, det måste helt enkelt vara en Sjöbiskop! Sjöbiskopen fördes snabbt till Polens kung Sigismund den Gamle. Inför kungen viftade den med sina fenor och tecknade att den ville tillbaka till havet. Den katolske Sigismund ville inte stöta sig med några av kyrkans män och hörsammade gästens önskan. Innan Sjöbiskopen uppslukades av vågorna gjorde den korstecknet och gav folkmassan sin välsignelse.
Varelsen misstänks ha varit en havsrocka, någon sorts bläckfisk eller en vilsekommen och skadad valross. På 1500-talet omtolkades främmande djur till monster och berättelsen om en märklig fångst kunde blomma vidare som en legend, inte minst bland landkrabbor utan havserfarenhet. Människan har alltid anat att det finns något mer än det hon vet, men vad detta något egentligen är har hon inte kunnat veta. Bortom den kända världens rand och i havets djup finns gott om plats att fylla med fantasi.
Vad säger berättelsen om berättaren? Naturligtvis fiskade man upp en mängd konstiga saker men havsrockans ansikte blev för mycket. Det är chockerande mänskligt. Havsrockan är alltför lik oss för att vi inte ska vilja kommunicera. Det sägs att Sjöbiskopen gjorde korstecknet. På 1500-talet tänkte man uppenbarligen att det fanns andra världar men man tog för givet att alla var kristna. Nuförtiden drömmer vi om civiliserade rymdmänniskor inställda på intellektuellt utbyte snarare än krig. Sjöbiskopen ville tillbaka till havet. Rymdskeppen stannar inte heller, utan vi vinkar glatt hejdå. Och så var det en biskop. När man träffar någon från ett främmande samhälle ska det inte vara vem som helst utan en högt uppsatt representant. Han fördes till kungen och två ledare mötte varandra. Vissa retoriska motiv ändras med årtusendena, andra består. Kanske känner vi inte till den ursprungliga berättelsen om Sjöbiskopen, precis som vi inte läser den Bibel som traderades för länge sen.
Helena Mutanens Sjöbiskop är ett mirakelmonster. Vid första ögonkastet faller inte bitarna på plats, man slänger en extra blick över axeln och tänker, vad var det där för något…?! Så återvänder man för att känna på magens fjäll, skaka hand med en vänlig klo eller smeka simhuden mellan tårna. Sjöbiskopen står i Karlskronas Stadsmarina, mitt i småbåtshamnen. Ska man ut med båten kan man få dess välsignelse. Varför inte? Varför chansa när man nu kan få ett finurligt väsen att lyckönska och be för en. Figuren är medvetet gjord i en föreställande, traditionell stil och i grönskimrande brons. Den är lättillgänglig och samtidigt gäckande. Dess rygg upplöser sig i havsvågor, så som skogsrået försvinner när det vänder sig om med sin rygg av bark. Närmar man sig från vattnet blir Sjöbiskopen en abstrakt form, så som varelsen såg ut sekunden efter att havet svalde den.
Sjöbiskopens magiska väsen utmanar det maritima Karlskrona. I det nutida Karlskrona är berättelsen om havet präglad av forskning, vetenskap, militära intressen och miljötänkande. Marinmuseet är en symbol för allt detta. En annan, äldre berättelse om havet är full av legender och järtecken. Karlskrona har länge varit en knutpunkt för resor, möten mellan olika kulturer och mellan elementen jord och vatten. I myten om Sjöbiskopen finns också dessa möten. Färjan till Polen som går fram och tillbaka över sundet har länge delat vatten med Sjöbiskopen. Historia och nutid lever sida vid sida i en hamnstad och hela vår samtid är full av referenser till en medeltida fantasi. Häxor, spöken, drakar och demoner hittar vägen in till många unga människor idag via tv-serier, dataspel och rollspel. Även i vuxenvärlden finns det mer plats för andlighet, sagor och rädslor nu än för femtio år sedan. Det finns till och med entusiaster som intresserar sig för konstiga saker som flyter i land, bland annat uppsvällda fiskar som liknar rymdvarelser, och som de kallar för globsters. Kanske är det Sjöbiskopens ättlingar som fotograferas som globsters och läggs upp på internet.
Flera genomgripande teman i Helena Mutanens produktion manifesteras i Sjöbiskopen. Havet, humorn, det poetiska allvaret, religionen med sina besvärjelser, skräckskildringar och våra gamla, bortglömda historier. Ett besläktat verk i Mutanens produktion är Shell Head (2005), ett snäckhuvud som är ett sorts skapat fynd. En märklig tingest som man tänker sig att man skulle kunna fiska upp. En annan släkting till Sjöbiskopen är Pudeln (Peruuk 1998) som står på Campus Skellefteå. Den uppnosiga hunden med sin stora allongeperuk utgår också från en bortglömd historisk bild, en nidteckning av den franske kungen Ludvig XIV.
Det finns en typ av skulpturer, kända som okända, som fascinerar människor. Skulpturer som många interagerar med även om dessa aldrig var tänkta som relationella verk. Många sitter bredvid Den lilla sjöjungfrun i Köpenhamn, andra klär på Järnpojken vid Finska kyrkan i Stockholm. Karlskrona har också en folklig skulptur, Rosenbom med sin fattigbössa, som finns kopierad, intatuerad och populariserad. Den vänliga, märkliga, mytomspunna Sjöbiskopen har potential att bli en sådan populär skulptur. Sjöbiskopen kan välsigna och skydda. Platsen vid den kan laddas av ett informellt samtal och en anspråkslös tillbedjan. Den kan fungera som en länk mellan historia och nutid, land och hav, och mellan nationer och världar.
Magdalena Ljung
Ett vidunder sprunget ur havets djup infångades utanför Polens kust 1531. Varelsen såg ut som en biskop och huvudet smalnade av som en biskopsmössa, det måste helt enkelt vara en Sjöbiskop! Sjöbiskopen fördes snabbt till Polens kung Sigismund den Gamle. Inför kungen viftade den med sina fenor och tecknade att den ville tillbaka till havet. Den katolske Sigismund ville inte stöta sig med några av kyrkans män och hörsammade gästens önskan. Innan Sjöbiskopen uppslukades av vågorna gjorde den korstecknet och gav folkmassan sin välsignelse.
Varelsen misstänks ha varit en havsrocka, någon sorts bläckfisk eller en vilsekommen och skadad valross. På 1500-talet omtolkades främmande djur till monster och berättelsen om en märklig fångst kunde blomma vidare som en legend, inte minst bland landkrabbor utan havserfarenhet. Människan har alltid anat att det finns något mer än det hon vet, men vad detta något egentligen är har hon inte kunnat veta. Bortom den kända världens rand och i havets djup finns gott om plats att fylla med fantasi.
Vad säger berättelsen om berättaren? Naturligtvis fiskade man upp en mängd konstiga saker men havsrockans ansikte blev för mycket. Det är chockerande mänskligt. Havsrockan är alltför lik oss för att vi inte ska vilja kommunicera. Det sägs att Sjöbiskopen gjorde korstecknet. På 1500-talet tänkte man uppenbarligen att det fanns andra världar men man tog för givet att alla var kristna. Nuförtiden drömmer vi om civiliserade rymdmänniskor inställda på intellektuellt utbyte snarare än krig. Sjöbiskopen ville tillbaka till havet. Rymdskeppen stannar inte heller, utan vi vinkar glatt hejdå. Och så var det en biskop. När man träffar någon från ett främmande samhälle ska det inte vara vem som helst utan en högt uppsatt representant. Han fördes till kungen och två ledare mötte varandra. Vissa retoriska motiv ändras med årtusendena, andra består. Kanske känner vi inte till den ursprungliga berättelsen om Sjöbiskopen, precis som vi inte läser den Bibel som traderades för länge sen.
Helena Mutanens Sjöbiskop är ett mirakelmonster. Vid första ögonkastet faller inte bitarna på plats, man slänger en extra blick över axeln och tänker, vad var det där för något…?! Så återvänder man för att känna på magens fjäll, skaka hand med en vänlig klo eller smeka simhuden mellan tårna. Sjöbiskopen står i Karlskronas Stadsmarina, mitt i småbåtshamnen. Ska man ut med båten kan man få dess välsignelse. Varför inte? Varför chansa när man nu kan få ett finurligt väsen att lyckönska och be för en. Figuren är medvetet gjord i en föreställande, traditionell stil och i grönskimrande brons. Den är lättillgänglig och samtidigt gäckande. Dess rygg upplöser sig i havsvågor, så som skogsrået försvinner när det vänder sig om med sin rygg av bark. Närmar man sig från vattnet blir Sjöbiskopen en abstrakt form, så som varelsen såg ut sekunden efter att havet svalde den.
Sjöbiskopens magiska väsen utmanar det maritima Karlskrona. I det nutida Karlskrona är berättelsen om havet präglad av forskning, vetenskap, militära intressen och miljötänkande. Marinmuseet är en symbol för allt detta. En annan, äldre berättelse om havet är full av legender och järtecken. Karlskrona har länge varit en knutpunkt för resor, möten mellan olika kulturer och mellan elementen jord och vatten. I myten om Sjöbiskopen finns också dessa möten. Färjan till Polen som går fram och tillbaka över sundet har länge delat vatten med Sjöbiskopen. Historia och nutid lever sida vid sida i en hamnstad och hela vår samtid är full av referenser till en medeltida fantasi. Häxor, spöken, drakar och demoner hittar vägen in till många unga människor idag via tv-serier, dataspel och rollspel. Även i vuxenvärlden finns det mer plats för andlighet, sagor och rädslor nu än för femtio år sedan. Det finns till och med entusiaster som intresserar sig för konstiga saker som flyter i land, bland annat uppsvällda fiskar som liknar rymdvarelser, och som de kallar för globsters. Kanske är det Sjöbiskopens ättlingar som fotograferas som globsters och läggs upp på internet.
Flera genomgripande teman i Helena Mutanens produktion manifesteras i Sjöbiskopen. Havet, humorn, det poetiska allvaret, religionen med sina besvärjelser, skräckskildringar och våra gamla, bortglömda historier. Ett besläktat verk i Mutanens produktion är Shell Head (2005), ett snäckhuvud som är ett sorts skapat fynd. En märklig tingest som man tänker sig att man skulle kunna fiska upp. En annan släkting till Sjöbiskopen är Pudeln (Peruuk 1998) som står på Campus Skellefteå. Den uppnosiga hunden med sin stora allongeperuk utgår också från en bortglömd historisk bild, en nidteckning av den franske kungen Ludvig XIV.
Det finns en typ av skulpturer, kända som okända, som fascinerar människor. Skulpturer som många interagerar med även om dessa aldrig var tänkta som relationella verk. Många sitter bredvid Den lilla sjöjungfrun i Köpenhamn, andra klär på Järnpojken vid Finska kyrkan i Stockholm. Karlskrona har också en folklig skulptur, Rosenbom med sin fattigbössa, som finns kopierad, intatuerad och populariserad. Den vänliga, märkliga, mytomspunna Sjöbiskopen har potential att bli en sådan populär skulptur. Sjöbiskopen kan välsigna och skydda. Platsen vid den kan laddas av ett informellt samtal och en anspråkslös tillbedjan. Den kan fungera som en länk mellan historia och nutid, land och hav, och mellan nationer och världar.
Magdalena Ljung