Katalogtext Spricker som rötter 2014
Magdalena Dziurlikowska
Kom närmare så ska jag berätta. Closer är den första delen av en triptyk om minnet, om förlust, förträngning, återkallande och återvändande. En hatkärlek till det förflutna och släktbanden, en känsla av att inte vilja befatta sig med sitt arv, för att senare i livet visst vilja närma sig spåren, såren och skärvorna som finns kvar. Closer, med sina olika installationer, objekt och filmer, ställdes ut på Karlskrona konsthall 2012 och bottnade i en resa till Östra Karelen. Helena Mutanen bestämde sig för att ta tag i rötterna, alla platserna, husen och gravarna. Barndomsminnen som plötsligt spändes ut av den vuxna människans tankar om det gamla man lämnar, det nya man kommer till och hur man formas av en sådan resa.
Not Any Closer är den andra delen av projektet och ställdes ut samma år på Galleria Sculptor i Helsingfors. Inte längre nära, så översätts det inte, istället betyder uttrycket jag kom inte närmare än så här. Jag kommer aldrig att kunna komma tillbaka, eller vara den jag kunde ha varit. Vissa verk återkom från den förra utställningen, andra var nya, temat snarlikt. Som barn till utvandrade föräldrar ärver man deras sorg och förlust. Växer upp i en fragmentisering och mellanförskap. På gott och ont finns hemlösheten och den dubbla tillhörigheten ständigt där.
Narratio på Norrtälje Konsthall ställdes ut 2013 och är den avslutande berättelsen om det vi bär med oss, om minnet som det stoff vi är vävda av. Narratio är en term från den klassiska retoriken och avser berättelsen i en argumentation. Den ska vara trovärdig och sannolik, men behöver inte vara sann. Det kan istället röra sig om en poetisk sanning där vissa delar förstärks medan andra tonar bort. Minnet blir till en kreativ, omskapande kraft som berättar för oss vilka vi är.
Helena Mutanens skulpturer och installationer är fysiska, direkta, intravenösa. De talar på kroppens våglängd utan att ta omvägen via det intellektuellt förklarande. Pump III, ett svart hjärta på en vajer mittemot en spegel. Hur skönt vore det inte att få se sitt innersta? Att skala av lager på lager av förkonstling och dött kött för att äntligen få fatt på sig själv i ett möte? Bredvid finns Identity Loss, inälvor och tarmar upphängda på en metallställning. Precis som hjärtat är de sydda av tyg och doppade i vax, stenhårt mumifierade. Att förlora sin identitet är att förlora sitt inre, berövas på innehåll och funktion. Tarmarna blir en metafor för identitetens psykiska organ och det känns rakt ner i magen, innan hjärnan hunnit med. Hjärnorna förresten, de ligger kopplade med rep på en brygga, blir till flöten i installationen Mormors lott. Ovanför bryggan hänger gardiner av lin, den sista flik som Helena Mutanen har kvar av sin mormor, och en övernaturligt lång grå fläta. Sammansättningen formar sig till ett profant altare och ett abstrakt porträtt av någon man vill hålla kvar. Ett eko som fångar upp många gardiner, mormödrar, bryggor och minnen.
Det kroppsliga kan också infiltrera andra objekt och företeelser som inte har med människans form att göra. Spricker som rötter är en lång rad svarta rektanglar där den skulpterade ytan krackelerat som hud, bröd, sårskorpa eller jord. Med sina hållare upptill påminner de om ett tidigare verk, hänglåsen gjutna i ett stycke, omöjliga att dyrka upp, omutliga och slutna. Framför raden av de svarta ikoniska rektanglarna står Hänge, två skulpterade träd med rötterna i ett platt moln och en tråd uppspänd mellan sig. Mitt i tråden en klädnypa, en liten amulett, en insekt eller en Kristus på korset. Vinterstämning med klädnypan utan kläder. Bärare talar också om ett liv nära naturen, men med en längtan bort. En lyxigt stoppad klädhängare får tjäna som ok till två byttor med rinniga mönster längs sidorna. Alla installationerna och rummet genomsyras av ljud, Allukka, en karelsk vaggvisa som börjar om, och om igen.
I filmerna som Helena Mutanen visar träs liv på liv på tidens tråd. Barnet på spisen är en mirakulös historia om ett barn som föds två månader för tidigt men överlever. Skolan handlar om en strapatsrik skolväg där man fick vara rädd för vargen, plocka svamp och lingon så att man fick lunch på skolan, och vrida ur den dyngsura flanellklänningen när man kom fram. Sanna är berättelsen om farmor som förlöste barn och tvättade de döda i bastun. Hon var en trollkvinna med ett kors om halsen, en ställföreträdande präst eftersom kyrkan låg så långt bort. Maniskt upptagen med alla sysslor stickade hon medan hon gick längre sträckor och hade då ett par vantar att ge dem hon hälsade på. Så vad kan dessa karga livsöden säga oss? Kanske att förändringar när en värld byts mot en annan sker snabbt, eller att bortglömda kunskaper kan få ny aktualitet om människor i större utsträckning kommer att vilja eller behöva göra saker själva? Filmerna bildar också en klangbotten till installationerna, de vidgar Narratio i en våg av konkreta, detaljrika hågkomster.
Verket Kärna svarar på vågrörelsen och komprimerar den till en abstrakt, innehållsrik punkt. I oval släktporträttsram syns en målning av bröstkorgens bur av ben, och ovanpå skelettet en brosch, en mörkt glänsande metallklump som blir till hjärta. Återigen står hjärtat ohöljt framför oss. Kärnan är det man spottar ut, det ogenomträngliga man inte kan tillgodogöra sig, och samtidigt är kärnan essensen, det nödvändiga för en ny början.
Magdalena Dziurlikowska
Magdalena Dziurlikowska
Kom närmare så ska jag berätta. Closer är den första delen av en triptyk om minnet, om förlust, förträngning, återkallande och återvändande. En hatkärlek till det förflutna och släktbanden, en känsla av att inte vilja befatta sig med sitt arv, för att senare i livet visst vilja närma sig spåren, såren och skärvorna som finns kvar. Closer, med sina olika installationer, objekt och filmer, ställdes ut på Karlskrona konsthall 2012 och bottnade i en resa till Östra Karelen. Helena Mutanen bestämde sig för att ta tag i rötterna, alla platserna, husen och gravarna. Barndomsminnen som plötsligt spändes ut av den vuxna människans tankar om det gamla man lämnar, det nya man kommer till och hur man formas av en sådan resa.
Not Any Closer är den andra delen av projektet och ställdes ut samma år på Galleria Sculptor i Helsingfors. Inte längre nära, så översätts det inte, istället betyder uttrycket jag kom inte närmare än så här. Jag kommer aldrig att kunna komma tillbaka, eller vara den jag kunde ha varit. Vissa verk återkom från den förra utställningen, andra var nya, temat snarlikt. Som barn till utvandrade föräldrar ärver man deras sorg och förlust. Växer upp i en fragmentisering och mellanförskap. På gott och ont finns hemlösheten och den dubbla tillhörigheten ständigt där.
Narratio på Norrtälje Konsthall ställdes ut 2013 och är den avslutande berättelsen om det vi bär med oss, om minnet som det stoff vi är vävda av. Narratio är en term från den klassiska retoriken och avser berättelsen i en argumentation. Den ska vara trovärdig och sannolik, men behöver inte vara sann. Det kan istället röra sig om en poetisk sanning där vissa delar förstärks medan andra tonar bort. Minnet blir till en kreativ, omskapande kraft som berättar för oss vilka vi är.
Helena Mutanens skulpturer och installationer är fysiska, direkta, intravenösa. De talar på kroppens våglängd utan att ta omvägen via det intellektuellt förklarande. Pump III, ett svart hjärta på en vajer mittemot en spegel. Hur skönt vore det inte att få se sitt innersta? Att skala av lager på lager av förkonstling och dött kött för att äntligen få fatt på sig själv i ett möte? Bredvid finns Identity Loss, inälvor och tarmar upphängda på en metallställning. Precis som hjärtat är de sydda av tyg och doppade i vax, stenhårt mumifierade. Att förlora sin identitet är att förlora sitt inre, berövas på innehåll och funktion. Tarmarna blir en metafor för identitetens psykiska organ och det känns rakt ner i magen, innan hjärnan hunnit med. Hjärnorna förresten, de ligger kopplade med rep på en brygga, blir till flöten i installationen Mormors lott. Ovanför bryggan hänger gardiner av lin, den sista flik som Helena Mutanen har kvar av sin mormor, och en övernaturligt lång grå fläta. Sammansättningen formar sig till ett profant altare och ett abstrakt porträtt av någon man vill hålla kvar. Ett eko som fångar upp många gardiner, mormödrar, bryggor och minnen.
Det kroppsliga kan också infiltrera andra objekt och företeelser som inte har med människans form att göra. Spricker som rötter är en lång rad svarta rektanglar där den skulpterade ytan krackelerat som hud, bröd, sårskorpa eller jord. Med sina hållare upptill påminner de om ett tidigare verk, hänglåsen gjutna i ett stycke, omöjliga att dyrka upp, omutliga och slutna. Framför raden av de svarta ikoniska rektanglarna står Hänge, två skulpterade träd med rötterna i ett platt moln och en tråd uppspänd mellan sig. Mitt i tråden en klädnypa, en liten amulett, en insekt eller en Kristus på korset. Vinterstämning med klädnypan utan kläder. Bärare talar också om ett liv nära naturen, men med en längtan bort. En lyxigt stoppad klädhängare får tjäna som ok till två byttor med rinniga mönster längs sidorna. Alla installationerna och rummet genomsyras av ljud, Allukka, en karelsk vaggvisa som börjar om, och om igen.
I filmerna som Helena Mutanen visar träs liv på liv på tidens tråd. Barnet på spisen är en mirakulös historia om ett barn som föds två månader för tidigt men överlever. Skolan handlar om en strapatsrik skolväg där man fick vara rädd för vargen, plocka svamp och lingon så att man fick lunch på skolan, och vrida ur den dyngsura flanellklänningen när man kom fram. Sanna är berättelsen om farmor som förlöste barn och tvättade de döda i bastun. Hon var en trollkvinna med ett kors om halsen, en ställföreträdande präst eftersom kyrkan låg så långt bort. Maniskt upptagen med alla sysslor stickade hon medan hon gick längre sträckor och hade då ett par vantar att ge dem hon hälsade på. Så vad kan dessa karga livsöden säga oss? Kanske att förändringar när en värld byts mot en annan sker snabbt, eller att bortglömda kunskaper kan få ny aktualitet om människor i större utsträckning kommer att vilja eller behöva göra saker själva? Filmerna bildar också en klangbotten till installationerna, de vidgar Narratio i en våg av konkreta, detaljrika hågkomster.
Verket Kärna svarar på vågrörelsen och komprimerar den till en abstrakt, innehållsrik punkt. I oval släktporträttsram syns en målning av bröstkorgens bur av ben, och ovanpå skelettet en brosch, en mörkt glänsande metallklump som blir till hjärta. Återigen står hjärtat ohöljt framför oss. Kärnan är det man spottar ut, det ogenomträngliga man inte kan tillgodogöra sig, och samtidigt är kärnan essensen, det nödvändiga för en ny början.
Magdalena Dziurlikowska