Signalsubstanser
Text: Leif Elggren
Text: Leif Elggren
———————————-
Signalsubstanser
Hjärtat är utrustat med signalsubstanser
som en hjärna
Hjärtat är utrustat med en hjärna
Hjärtat verkar vara det organ som snabbast uppfattar signalerna,
snabbare än hjärnan
antingen dom kommer inifrån eller utifrån,
signalerna alltså
det är nu bekräftat sägs det,
neuronerna som skickar vidare,
i en riktning
bara i en riktning
till hjärnan,
men, säger vi, men
det har vi ju vetat sedan urminnes tider,
redan de kloka Egyptierna vägde hjärtat i vågskålen,
och lät utfallet bestämma vem som fick komma in
eller inte,
vem som fick evigt liv.
När jag första gången såg Helena Mutanens hjärta,
förstod jag,
det stod monterat i ett sakralt rum
det var stort som en forntida biologisk maskin,
som en mjuk motor,
något som ett högre väsende kanske hade glömt i vapenhuset,
och som lämnats kvar,
men som gjort ett avtryck och nu höll på att kopplas ihop
kopplas upp
till en ny möjlighet,
med alla sina delar löst hängande på väggarna,
liggande på golvet,
organ,
med olika funktioner som tydligt hade sina uppgifter inskrivna i formen.
elektromagnetiska krafter som sakta drog objekten över kyrkgolvet,
nästan omärkligt,
i riktning mot det stora centrala,
det mörka
det som håller rörelsen igång,
det som inte syns
det som inte låter
men som utövar en sådan stark påverkan
som ger en vink om något annat,
något möjligt framtida.
och man kan ana att det rör sej något där inne
där inne i det stora mörka
det rör sej
Signalsubstanser
Hjärtat är utrustat med signalsubstanser
som en hjärna
Hjärtat är utrustat med en hjärna
Hjärtat verkar vara det organ som snabbast uppfattar signalerna,
snabbare än hjärnan
antingen dom kommer inifrån eller utifrån,
signalerna alltså
det är nu bekräftat sägs det,
neuronerna som skickar vidare,
i en riktning
bara i en riktning
till hjärnan,
men, säger vi, men
det har vi ju vetat sedan urminnes tider,
redan de kloka Egyptierna vägde hjärtat i vågskålen,
och lät utfallet bestämma vem som fick komma in
eller inte,
vem som fick evigt liv.
När jag första gången såg Helena Mutanens hjärta,
förstod jag,
det stod monterat i ett sakralt rum
det var stort som en forntida biologisk maskin,
som en mjuk motor,
något som ett högre väsende kanske hade glömt i vapenhuset,
och som lämnats kvar,
men som gjort ett avtryck och nu höll på att kopplas ihop
kopplas upp
till en ny möjlighet,
med alla sina delar löst hängande på väggarna,
liggande på golvet,
organ,
med olika funktioner som tydligt hade sina uppgifter inskrivna i formen.
elektromagnetiska krafter som sakta drog objekten över kyrkgolvet,
nästan omärkligt,
i riktning mot det stora centrala,
det mörka
det som håller rörelsen igång,
det som inte syns
det som inte låter
men som utövar en sådan stark påverkan
som ger en vink om något annat,
något möjligt framtida.
och man kan ana att det rör sej något där inne
där inne i det stora mörka
det rör sej
som ett svagt ljus
18 mars 2023 Konstakademien