Invigningstal vid utställningen Narratio
Norrtälje konsthall, 21 september 2013
Text: Katarina Kieri
Två saker händer samtidigt när jag går runt i Helena Mutanens utställning Narratio: För det första börjar jag naturligtvis betrakta och läsa av, det sätter i sin tur igång saker i mig själv, minnen väcks, associationer föds, frågor uppstår.
När jag ser Övergiven ö, fotografierna till höger när man kommer in, tänker jag omedelbart: Jag har varit i sådan skog.
Verket Kärna i rummet till höger ger en rent kroppslig upplevelsen, det känns inuti bröstet, som ett skavande mellan revbenen, som en andnöd, som en smärta, som något jag inte kommer ifrån.
Installationen Mormors lott – Där hänger min mormors fläta i köksfönstret i Kaunisvaara i Tornedalen. Min mormor, född 1900, hade kvar sitt långa, mycket tunna hår, långt in på sjuttiotalet, jag minns hur hon satt på sängkanten på kvällen och flätade det, min mormor var mycket liten och det var en tunn, tunn fläta, men precis så där stor är den i mitt minne, och i köket fanns den.
Jag associerar vidare, ser på det som ligger nedanför fönstret, på brädgolvet eller bryggan. Jag ser med rep hopkopplade hjärnor. Jag tänker på minnen, hur vi en och en, var för sig, bär på våra minnen, och hur vi bär dem tillsammans med andra som vi är hoppkopplade med, kanske till och med sammanbundna med, hur vi för minnena vidare, hur de förändras på vägen, som i viskleken, där den mening som först viskades har blivit en helt annan när den slutligen sägs ut. Jag tänker på hur vi behåller de minnen vi behöver, och gör oss av med dem vi inte behöver. Hur livet förändras, och plötsligt behöver vi ändå de där minnena, de där berättelserna.
I de tre filmerna som visas i det bortersta rummet återberättar, återskapar Helena Mutanens mamma händelser från sitt eget, sina föräldrars och sin farmors liv, vi får följa med tillbaka till andra halvan av artonhundratalet, vi får lyssna till de minnena, de blir då med ens också våra minnen, vi kan lägga våra hjärnor där på brädgolvet, knyta ihop dem med de andra hjärnorna.
Det är, som sagt, det ena som händer i mig. Jag börjar minnas, jag börjar associera, jag tar till mig av det jag kan känna igen något i, jag förbryllas av det som väcker frågor. Det andra som händer precis samtidigt, är att jag börjar tänka på själva det konstnärliga skapandet, på själva den konstnärliga processen.
Tillbaka till Övergiven ö, de fyra fotografierna. Jag ser på dem. Jag tolkar det som att det är gamla fotografier och nytagna fotografier, jag tolkar det som att de gamla är suddiga och de nytagna är skarpa. Jag tänker: Minnet är suddigt, men minnesbilden är skarp. Alltså: Minnet är suddigt, men bilden av minnet är skarp.
Norrtälje konsthall, 21 september 2013
Text: Katarina Kieri
Två saker händer samtidigt när jag går runt i Helena Mutanens utställning Narratio: För det första börjar jag naturligtvis betrakta och läsa av, det sätter i sin tur igång saker i mig själv, minnen väcks, associationer föds, frågor uppstår.
När jag ser Övergiven ö, fotografierna till höger när man kommer in, tänker jag omedelbart: Jag har varit i sådan skog.
Verket Kärna i rummet till höger ger en rent kroppslig upplevelsen, det känns inuti bröstet, som ett skavande mellan revbenen, som en andnöd, som en smärta, som något jag inte kommer ifrån.
Installationen Mormors lott – Där hänger min mormors fläta i köksfönstret i Kaunisvaara i Tornedalen. Min mormor, född 1900, hade kvar sitt långa, mycket tunna hår, långt in på sjuttiotalet, jag minns hur hon satt på sängkanten på kvällen och flätade det, min mormor var mycket liten och det var en tunn, tunn fläta, men precis så där stor är den i mitt minne, och i köket fanns den.
Jag associerar vidare, ser på det som ligger nedanför fönstret, på brädgolvet eller bryggan. Jag ser med rep hopkopplade hjärnor. Jag tänker på minnen, hur vi en och en, var för sig, bär på våra minnen, och hur vi bär dem tillsammans med andra som vi är hoppkopplade med, kanske till och med sammanbundna med, hur vi för minnena vidare, hur de förändras på vägen, som i viskleken, där den mening som först viskades har blivit en helt annan när den slutligen sägs ut. Jag tänker på hur vi behåller de minnen vi behöver, och gör oss av med dem vi inte behöver. Hur livet förändras, och plötsligt behöver vi ändå de där minnena, de där berättelserna.
I de tre filmerna som visas i det bortersta rummet återberättar, återskapar Helena Mutanens mamma händelser från sitt eget, sina föräldrars och sin farmors liv, vi får följa med tillbaka till andra halvan av artonhundratalet, vi får lyssna till de minnena, de blir då med ens också våra minnen, vi kan lägga våra hjärnor där på brädgolvet, knyta ihop dem med de andra hjärnorna.
Det är, som sagt, det ena som händer i mig. Jag börjar minnas, jag börjar associera, jag tar till mig av det jag kan känna igen något i, jag förbryllas av det som väcker frågor. Det andra som händer precis samtidigt, är att jag börjar tänka på själva det konstnärliga skapandet, på själva den konstnärliga processen.
Tillbaka till Övergiven ö, de fyra fotografierna. Jag ser på dem. Jag tolkar det som att det är gamla fotografier och nytagna fotografier, jag tolkar det som att de gamla är suddiga och de nytagna är skarpa. Jag tänker: Minnet är suddigt, men minnesbilden är skarp. Alltså: Minnet är suddigt, men bilden av minnet är skarp.
Minnet är självklart något helt ofrånkomligt i ett skapande arbete. I minnet finns allt, allt vi har varit med om, allt vi har erfarit, sett och tänkt från första början till nu, från födelsen, till det jag sa för bara ett par sekunder sedan och som nu finns i våra minnen. Det är det man som konstnär har att ösa ur, medvetet eller omedvetet, villigt eller ovilligt.
Det finns en övning som jag ofta gör i skrivarkurser. Den går ut på att man sätter pennan mot pappret och skriver: Jag minns. Och så skriver man något man minns, något långt tillbaka i tiden, eller alldeles nyss. Så skriver man så mycket, så utförligt man vill eller kan, tills man är nöjd. När det är uttömt skriver man återigen: Jag minns och tar tag i nästa minnesbild som dyker upp. Jag brukar kalla det för att man fiskar i minnesbrunnen. Formuleringen Jag minns är den agnade kroken man sänker ner i minnesbrunnen, och så ser man vad man får upp, vad som fastnar på kroken. Den skrivövningen var naturligtvis det första jag tänkte på när jag kom in i konsthallen och såg installationen Fiskare i entrén. Krokar som hänger på en gren ovanför ett vatten, och vad finns inte i trädstammen som krokarna är sammankopplade med om inte en hjärna, platsen där hela vårt liv finns samlat. Vilka impulser som i Helena Mutanens fall ligger bakom det verket, har jag förstås ingen aning om, men mig förde det genast in på minnesfiskarspåret.
Alla våra minnen är inte glasklara, många är förstås helt bortglömda eller bortgömda, och flera av dem finns där bara som suddiga bilder, som en doft, som en stämning, en känsla, en rädsla. Men när vi ändå ger oss på att formulera dem, i ord eller bild eller form, får de genast konturer, blir skarpa. Minnet är suddigt, men minnesbilden/bilden av minnet är skarp. Det är den konstnärliga processen som gör den skarp, som fördjupar, eller som avlägsnar sig från själva minnet, som går en egen väg, en ny, en helt annan, en kanske ännu sannare väg. Den konstnärliga processen gör konst av materialet, ger en ny ingång till verkligheten, ger en ny ingång till overkligheten.
Skärpa är också ett ord, en formulering som kommer för mig när jag går runt i Helena Mutanens utställning. Stabilitet är en annan. Noga avvägt en tredje. Och jag tänker att det är något i exaktheten, till exempel i avståndet mellan de här två trädstammarna och i linans längd, markerad dessutom med en klädnypa, som öppnar mina egna associationsbanor.
Att alla verk står och hänger så stadigt och stabilt, ger mig möjlighet att gå in dem och undersöka dem med det som finns i mig själv.
Katarina Kieri, författare