Verkligare än verkligheten.
Publicerad 2012-07-24 DN
Samtidssurrealism med öppna ögon
Text: Jessica Kempe
Hur blir ett ting surrealistiskt? Det ligger i ordet. Surrealism. Över realismen. Verkligare än i verkligheten. Surrealism är varken nonsens eller absurdism. Surrealism uppstår när förbisedda föremål överraskande slår sig ihop och gör varandra tydliga. Som när det uppspända paraplyet i konstnären Wolfgang Paalens objekt ”Articulated cloud II” (1940) antar formen av både en svamp och ett regnmoln. Genast förvandlas mitt eget paraply till en stolt fjällskivling.
Surrealismen är en sparsmakad kopplerska. I Helena Mutanens porträtt ”Shellhead” 2005 syns munnens slemhinna i snäckskalets skära insida och kindbenet i skalets kupade utsida.
De båda verken utgör endast ett par av de närmare sextio surrealistiska objekt som just visas på Mjellby Konstmuseums omsorgsfulla och historiskt djupborrande spjutspetsutställning ”Surrealistiska ting”. Här presenteras verk som aldrig tidigare visats i Norden.
Att para ihop vad som helst gör ingen surrealism, klargör utställningen. Resonemangsäktenskap duger inte, påminner Peter Cornell träffsäkert i den fylliga katalogens huvudtext. Surrealismens omstörtande kärna var då och är ännu att leta efter de logiska och meningsbärande, dolda och tabubelagda förbindelserna mellan tingen, människan och samhället.
De talande exemplen står tätt i utställningens montrar mot podier målade i smaragdgrönblått, havsdjupens och skymningens färg. Jag grubblar över blixtlåset som Marcel Jean 1936 placerade på skulpturhuvudets stirrande ögon. Ögon som inte får eller vill se? Ögon som bara kan se med blicken vänd inåt?
Den första surrealistgruppen arbetade ofta blundande. Runt utställningsväggarna hänger rader av de programmatiska låtsasdödsmasker i gips med vilka surrealisterna lät avbilda varandra. Surrealistledaren André Breton sluter rofyllt ögonen, med koncentrationen riktad mot drömmens, drifternas och det omedvetnas inre verkligheter. I bakgrunden står givetvis Meret Oppenheims pälsklädda tekopp från 1936. En förening av upphetsad längtan och begärlig dryck, lustframkallande föremål, lenande effekt och stillat behov.
Naturmaterial, skräp, hushållsföremål och Paris loppmarknader blev på 1920- och 30-talen surrealismens poetiska redskapsbod och mentala vinds- och källarförråd. I synnerhet för kvinnorna, poängterar museichefen Karolina Peterson, utställningens curator. Genom att arbeta med vardagsting och readymades kunde kvinnorna kringgå det surrealistiska måleriets manliga normsättningar.
Om kvinnornas surrealistiska objektkonst överskuggats av måleriet, ges den här sin rättvisa plats i jämställt sällskap med verk av Man Ray och Marcel Duchamp.
I utställningen får också flera kvinnor representera surrealismens både andra och tredje våg. Ofta med munnen som återkommande tema; den tystade, talande och tigande, fula och vackra. I Penny Slingers ironiska skulptur ”Teeth like Strings of Pearls” (1973) räcker munnen ut tungan mellan en tandrad gjord av ett gnistrande pärlhalsband. Medan Helena Mutanens mössklädda mun ”Namnam” (2000) njutningsfullt slickar den virkade luvans stora tofs. Oral materiallust? Det djuriska i människan och det mänskliga i djuret?
En ohejdad samtidssurrealism, en bra bit bort från den tidiga 1900-surrealismens dunkla förrådsdamm.
Samtidssurrealism med öppna ögon
Text: Jessica Kempe
Hur blir ett ting surrealistiskt? Det ligger i ordet. Surrealism. Över realismen. Verkligare än i verkligheten. Surrealism är varken nonsens eller absurdism. Surrealism uppstår när förbisedda föremål överraskande slår sig ihop och gör varandra tydliga. Som när det uppspända paraplyet i konstnären Wolfgang Paalens objekt ”Articulated cloud II” (1940) antar formen av både en svamp och ett regnmoln. Genast förvandlas mitt eget paraply till en stolt fjällskivling.
Surrealismen är en sparsmakad kopplerska. I Helena Mutanens porträtt ”Shellhead” 2005 syns munnens slemhinna i snäckskalets skära insida och kindbenet i skalets kupade utsida.
De båda verken utgör endast ett par av de närmare sextio surrealistiska objekt som just visas på Mjellby Konstmuseums omsorgsfulla och historiskt djupborrande spjutspetsutställning ”Surrealistiska ting”. Här presenteras verk som aldrig tidigare visats i Norden.
Att para ihop vad som helst gör ingen surrealism, klargör utställningen. Resonemangsäktenskap duger inte, påminner Peter Cornell träffsäkert i den fylliga katalogens huvudtext. Surrealismens omstörtande kärna var då och är ännu att leta efter de logiska och meningsbärande, dolda och tabubelagda förbindelserna mellan tingen, människan och samhället.
De talande exemplen står tätt i utställningens montrar mot podier målade i smaragdgrönblått, havsdjupens och skymningens färg. Jag grubblar över blixtlåset som Marcel Jean 1936 placerade på skulpturhuvudets stirrande ögon. Ögon som inte får eller vill se? Ögon som bara kan se med blicken vänd inåt?
Den första surrealistgruppen arbetade ofta blundande. Runt utställningsväggarna hänger rader av de programmatiska låtsasdödsmasker i gips med vilka surrealisterna lät avbilda varandra. Surrealistledaren André Breton sluter rofyllt ögonen, med koncentrationen riktad mot drömmens, drifternas och det omedvetnas inre verkligheter. I bakgrunden står givetvis Meret Oppenheims pälsklädda tekopp från 1936. En förening av upphetsad längtan och begärlig dryck, lustframkallande föremål, lenande effekt och stillat behov.
Naturmaterial, skräp, hushållsföremål och Paris loppmarknader blev på 1920- och 30-talen surrealismens poetiska redskapsbod och mentala vinds- och källarförråd. I synnerhet för kvinnorna, poängterar museichefen Karolina Peterson, utställningens curator. Genom att arbeta med vardagsting och readymades kunde kvinnorna kringgå det surrealistiska måleriets manliga normsättningar.
Om kvinnornas surrealistiska objektkonst överskuggats av måleriet, ges den här sin rättvisa plats i jämställt sällskap med verk av Man Ray och Marcel Duchamp.
I utställningen får också flera kvinnor representera surrealismens både andra och tredje våg. Ofta med munnen som återkommande tema; den tystade, talande och tigande, fula och vackra. I Penny Slingers ironiska skulptur ”Teeth like Strings of Pearls” (1973) räcker munnen ut tungan mellan en tandrad gjord av ett gnistrande pärlhalsband. Medan Helena Mutanens mössklädda mun ”Namnam” (2000) njutningsfullt slickar den virkade luvans stora tofs. Oral materiallust? Det djuriska i människan och det mänskliga i djuret?
En ohejdad samtidssurrealism, en bra bit bort från den tidiga 1900-surrealismens dunkla förrådsdamm.