Mina minnens overkliga Karelen
Not Any Closer. 2012 på Galleri Sculptor
text: Harri Mäcklin
Helsingin Sanomat Sept 2012
Bildkonst. En lågt stämd luta spelar en melankolisk melodi för sig själv. De svårmodiga tonerna ekar som regndroppar i galleriet, där allt är dött och svartvitt. De torra trädskeletten är blekgråa, som ben tärda av vinden. Ur rötterna tittar en dödskalle fram. Sällan har minnenas Karelen sett så tröstlös ut.
Den i Sverige födda och uppvuxna Helena Mutanens (f. 1965) debututställning i Finland är gripande. Hennes familj flyttade från Karelen till Sverige, och nu söker dottern på galleri Sculptor sina egna rötter som hon har hört om bara i sin mors sorgliga berättelser. Utställningens namn, Not Any Closer, antyder att hon inte vare sig vill eller förmår gå längre än så.
De symboliskt laddade installationerna skapar en samtidigt både distanserande och märkligt vardaglig stämning – en värld där verklighet och dystra fantasibilder är oskiljaktigt sammanvävda. Verken utandas en känsla av hemlöshet men också av samhörighet med en plats som konstnären besökt bara i sin fantasi.
Hjärnor, inälvor och förkolnade hjärtan blir till groteska symboler för en husvill identitet samtidigt som de tillför de finstämda och strama installationerna välavvägd intensitet.
En imponerande helhet som väcker hopp om att Mutanen ska fortsätta sitt letande i Finland även framdeles.
Not Any Closer. 2012 på Galleri Sculptor
text: Harri Mäcklin
Helsingin Sanomat Sept 2012
Bildkonst. En lågt stämd luta spelar en melankolisk melodi för sig själv. De svårmodiga tonerna ekar som regndroppar i galleriet, där allt är dött och svartvitt. De torra trädskeletten är blekgråa, som ben tärda av vinden. Ur rötterna tittar en dödskalle fram. Sällan har minnenas Karelen sett så tröstlös ut.
Den i Sverige födda och uppvuxna Helena Mutanens (f. 1965) debututställning i Finland är gripande. Hennes familj flyttade från Karelen till Sverige, och nu söker dottern på galleri Sculptor sina egna rötter som hon har hört om bara i sin mors sorgliga berättelser. Utställningens namn, Not Any Closer, antyder att hon inte vare sig vill eller förmår gå längre än så.
De symboliskt laddade installationerna skapar en samtidigt både distanserande och märkligt vardaglig stämning – en värld där verklighet och dystra fantasibilder är oskiljaktigt sammanvävda. Verken utandas en känsla av hemlöshet men också av samhörighet med en plats som konstnären besökt bara i sin fantasi.
Hjärnor, inälvor och förkolnade hjärtan blir till groteska symboler för en husvill identitet samtidigt som de tillför de finstämda och strama installationerna välavvägd intensitet.
En imponerande helhet som väcker hopp om att Mutanen ska fortsätta sitt letande i Finland även framdeles.