Besvärjelser / Incantations
Konsthallen Trollhättan 29/4 – 11/6
Den här utställningen är en fortsättning och en omorientering av en längre tids undersökande gällande frågor om tillhörighet, ursprung och religiositet. I en tidigare utställningsrecension nämnde skribenten att mina verk kunde ses som besvärjelser.
Som jag ser det, kan ett konstverks tillblivelseprocess innefatta omedvetna besvärjelser. Det är inre fraser som upprepar det man vill att verket ska uttrycka. Besvärjelsen är också det ursprungligaste uttrycket för människans religiösa känsla.
I Serien Spricker som Rötter/Cracks as Roots, som består av spruckna mörka träpannåer, har min mormors religion varit utgångspunkt. Det startade som ett experiment med olika limsorter och pappersleror, där förlagan från början var ortodoxa ikoner. Var och en har en titel som relaterar till ytans krackelering. Handtagen gör dem bärbara, som väskor eller kassar.
Jus Soli (latin för ”jordens rätt”) är titeln på den stora hängande skulpturen. Det är en av de principer som används i bestämmande av medborgarskap, vanligen utanför Europa. När ett barn föds får det per automatik medborgarskap i landet där det föds. Verket är både ett par ben och en rot. Både förankrad och rörlig. Man har sina rötter med sig dit man går. Verket består av många timmars bitvis maskinsydda och handsydda rötter. Rötterna består av blandade textiler som stoppats och vaxats.
Det andra textila verket, Jus Sanguinis, (latin för ”blodets rätt”), är ett mörkt hjärta i utställningsrummets mitt och även detta är tillverkat av vaxad textil. Jus Sanguinis är den andra principen för medborgarskap. Det vill säga att man ärver sina föräldrars medborgarskap. Den tillämpas bland annat av Sverige och större delen av Europa.
I utställningen finns flera verk som på olika sätt berör minnen, händelser och inre dialoger. Hänge är en skulptur med två smala träd stående i en vit pöl. Mellan träden hänger en klädnypa kvarglömd. Skulpturen knyter an till fotoserien Övergiven Ö. I ett par av fotografierna ser man klädlinan mellan träden, både som den var och när den till slut ramlat ned. Fotoserien föreställer sommarstugan i Finland som övergavs och såldes efter min fars död. På en av bilderna är jag i tidiga tonåren, stående på stugans veranda. Det är en bild från den sista sommarvistelsen i stugan.
Två ovala ramar, liknande stora porträttramar, visar olika motiv. Middag, ett av motiven i den större ramen, är en bild bottnad i min morfars berättelser från kriget och en berättelse om hunger. Kärna beskriver en plats i mellangärdet där solarplexus finns som även kallas plexus solaris. Det är en samling nervceller som går samman där revbenen möts och enligt alternativ medicin är det centret för personlighetsutveckling. Är solarplexus i balans blir personen trygg, om inte kan man behöva söka länge efter sin identitet
Ytterligare ett väggfast objekt finns med i den här delen av utställningen. Detta verk är en kombination av en textil skjortärm och en benknota från en ko(?) Benet hittades i skogen och det är svårt att avgöra vilket djur det tillhört.
Verket Grottorna är två iglooliknande kojor gjorda av gråsten och cement. De symboliserar tvåspråkighet och är ett slags bild av mänskligt ursprung, stenålder eller förstadier till hem. Titeln är en lek med ord. De är inte grottor utan snarare igloos eller kojor. Språkliga missuppfattningar kan innebära intressanta förskjutningar i ordens och verkens betydelser.
I de fyra intervjufilmer, som visas, berättar min mamma om sin barndom. Hon återberättar också andras berättelser som hon hört som barn. Muntligt berättande är en karelsk tradition. Genom sammanställda svartvita fotografier kan vi följa berättelserna. Bilderna som flyter förbi i filmerna är en blandning av familjebilder och bilder kopierade ur olika museiarkiv och böcker.
Även en ny installation finns med i den här utställningen. Den har fått utställningens titel Besvärjelser och består av objekt och skulpturer med olika tillverkningsår. Överst hänger ett verk som hämtat inspiration från stillbildsfilmerna. Bärare är en variant av stoppad klädhängare, som används till ömtåliga klädesplagg. De två utstickande delarna på galgen är förlängda och i slutändorna bärs två hinkar i krokar, som ett gammaldags ok. Under oket sitter en ryggrad (The Spell). Bredvid ryggraden står en rot och ett bett (Bite). Där finns också repet med fastgjutna betonghjärnor (Family Bonds) samt ännu ett sytt anatomiskt hjärta. Det som binder dessa verk samman är det ritualmässiga innehållet.
Den lilla skulpturen J och M som är placerad i en glasmonter är det äldsta verket i utställningen. Den är gjord 1971, då jag var sex år gammal, och var från början ämnad till en julkrubba. Själva skulpturen är från 1971, men den har fått montern och sockeln 2017 och visas första gången i en utställning. Verket närmar sig ämnena barndom och religiositet som intresserar mig just nu.
Helena Mutanen
Konsthallen Trollhättan 29/4 – 11/6
Den här utställningen är en fortsättning och en omorientering av en längre tids undersökande gällande frågor om tillhörighet, ursprung och religiositet. I en tidigare utställningsrecension nämnde skribenten att mina verk kunde ses som besvärjelser.
Som jag ser det, kan ett konstverks tillblivelseprocess innefatta omedvetna besvärjelser. Det är inre fraser som upprepar det man vill att verket ska uttrycka. Besvärjelsen är också det ursprungligaste uttrycket för människans religiösa känsla.
I Serien Spricker som Rötter/Cracks as Roots, som består av spruckna mörka träpannåer, har min mormors religion varit utgångspunkt. Det startade som ett experiment med olika limsorter och pappersleror, där förlagan från början var ortodoxa ikoner. Var och en har en titel som relaterar till ytans krackelering. Handtagen gör dem bärbara, som väskor eller kassar.
Jus Soli (latin för ”jordens rätt”) är titeln på den stora hängande skulpturen. Det är en av de principer som används i bestämmande av medborgarskap, vanligen utanför Europa. När ett barn föds får det per automatik medborgarskap i landet där det föds. Verket är både ett par ben och en rot. Både förankrad och rörlig. Man har sina rötter med sig dit man går. Verket består av många timmars bitvis maskinsydda och handsydda rötter. Rötterna består av blandade textiler som stoppats och vaxats.
Det andra textila verket, Jus Sanguinis, (latin för ”blodets rätt”), är ett mörkt hjärta i utställningsrummets mitt och även detta är tillverkat av vaxad textil. Jus Sanguinis är den andra principen för medborgarskap. Det vill säga att man ärver sina föräldrars medborgarskap. Den tillämpas bland annat av Sverige och större delen av Europa.
I utställningen finns flera verk som på olika sätt berör minnen, händelser och inre dialoger. Hänge är en skulptur med två smala träd stående i en vit pöl. Mellan träden hänger en klädnypa kvarglömd. Skulpturen knyter an till fotoserien Övergiven Ö. I ett par av fotografierna ser man klädlinan mellan träden, både som den var och när den till slut ramlat ned. Fotoserien föreställer sommarstugan i Finland som övergavs och såldes efter min fars död. På en av bilderna är jag i tidiga tonåren, stående på stugans veranda. Det är en bild från den sista sommarvistelsen i stugan.
Två ovala ramar, liknande stora porträttramar, visar olika motiv. Middag, ett av motiven i den större ramen, är en bild bottnad i min morfars berättelser från kriget och en berättelse om hunger. Kärna beskriver en plats i mellangärdet där solarplexus finns som även kallas plexus solaris. Det är en samling nervceller som går samman där revbenen möts och enligt alternativ medicin är det centret för personlighetsutveckling. Är solarplexus i balans blir personen trygg, om inte kan man behöva söka länge efter sin identitet
Ytterligare ett väggfast objekt finns med i den här delen av utställningen. Detta verk är en kombination av en textil skjortärm och en benknota från en ko(?) Benet hittades i skogen och det är svårt att avgöra vilket djur det tillhört.
Verket Grottorna är två iglooliknande kojor gjorda av gråsten och cement. De symboliserar tvåspråkighet och är ett slags bild av mänskligt ursprung, stenålder eller förstadier till hem. Titeln är en lek med ord. De är inte grottor utan snarare igloos eller kojor. Språkliga missuppfattningar kan innebära intressanta förskjutningar i ordens och verkens betydelser.
I de fyra intervjufilmer, som visas, berättar min mamma om sin barndom. Hon återberättar också andras berättelser som hon hört som barn. Muntligt berättande är en karelsk tradition. Genom sammanställda svartvita fotografier kan vi följa berättelserna. Bilderna som flyter förbi i filmerna är en blandning av familjebilder och bilder kopierade ur olika museiarkiv och böcker.
Även en ny installation finns med i den här utställningen. Den har fått utställningens titel Besvärjelser och består av objekt och skulpturer med olika tillverkningsår. Överst hänger ett verk som hämtat inspiration från stillbildsfilmerna. Bärare är en variant av stoppad klädhängare, som används till ömtåliga klädesplagg. De två utstickande delarna på galgen är förlängda och i slutändorna bärs två hinkar i krokar, som ett gammaldags ok. Under oket sitter en ryggrad (The Spell). Bredvid ryggraden står en rot och ett bett (Bite). Där finns också repet med fastgjutna betonghjärnor (Family Bonds) samt ännu ett sytt anatomiskt hjärta. Det som binder dessa verk samman är det ritualmässiga innehållet.
Den lilla skulpturen J och M som är placerad i en glasmonter är det äldsta verket i utställningen. Den är gjord 1971, då jag var sex år gammal, och var från början ämnad till en julkrubba. Själva skulpturen är från 1971, men den har fått montern och sockeln 2017 och visas första gången i en utställning. Verket närmar sig ämnena barndom och religiositet som intresserar mig just nu.
Helena Mutanen