Känslostarkt om kluvna världar
Ystads Allehanda 3 oktober 2017, Carolina Söderholm
Sinnligt och suveränt drar Helena Mutanen sina många trådar i stora angelägna frågor om tillhörighet och utanförskap, om att vara kluven mellan två kulturer. En mycket stark upplevelse som kommer att dröja kvar länge, konstaterar konstskribenten Carolina Söderholm.
På Tomelilla konsthall har rottrådarna dragits upp i en snärjig härva. Nu dinglar de från taket i Helena Mutanens enorma skulptur. Sydda av mörk, vaxad textil förgrenar de sig till två ben i en stark bild av vad det är att vara människa. Vi är både rotade och rörliga, har rötter och fötter som det ofta heter.
På ett sätt är det självklart. Ändå ger det upphov till alla dessa frågor och komplexa känslor, kring arv och miljö, identitet och tillhörighet, rotlöshet och frihet.
Det är dem som Mutanen handskas med när hon tränger allt djupare, ner i historien och in under huden. Därmed fortsätter hon den process som börjar med en resa till finska Karelen.
Själv född och verksam i Stockholm där hon under 1990-talet utbildade sig på Kungliga Konsthögskolan, berättar hon i en intervju hur hon länge saknade svenskt medborgarskap. Föräldrarna kom från Karelen och i Sverige, liksom i många andra europeiska länder, tillämpas Jus Sanguinis, blodets rätt. Medborgarskapet hos barn som föds här bestäms inte av platsen utan av deras härstamning. Den motsatta principen kallas ”Jus Soli” jordens rätt, vilket är titeln på Mutanens magnifika rotskulptur.
Dess trassliga trådar säger något om dilemmat som så många människor delar; att vara kluven mellan två länder och kulturer, liksom det förflutna och nuet. Att både tillhöra en gemenskap och stå utanför.
Samtidigt krackelerar ytan i raden av svarta reliefer som gett utställningen dess namn, ”Spricker som rötter”. Ungefär på samma sätt som en persons skenbart helgjutna identitet och släta fasad kan rämna, öppnar sig lager av mörk papperslera i sprickor och kratrar. Vilka erfarenheter och hemligheter väntar där under?
Så fortsätter det. Sinnligt och suveränt behärskar Mutanen former och material, där den vaxade textilens sträva mjukhet, metallens kyliga tyngd och lerans eroderande landskap utnyttjas till max. Hennes arbete kan, som presentationstexten påpekar, påminna om föregångare som Eva Hesse och Louise Bourgeois men även om den mjuka kroppslighet i Österlen baserade Malin Schonbecks textila skulpturer.
I verk efter verk drar Mutanen fram det som är gömt och skyddat ur sitt hölje. Antingen det är jorden rötter eller kroppens inre organ som blottas i ljuset. Känsligt bearbetar hon inte bara sina egna minnen, utan också de som hon ärvt och bär med sig. Som moderns berättelser i filmerna på nedre plan, hur hon som barn gick i 40-gradig kyla genom den mörka vinterskogen bland vargspår i snön.
Parallellt vittnar skulpturer och installationer om hunger och sårbarhet, där stygnen sluter sig om tarmar, magsäck och hjärtats muskel. Någon gång hamnar hon alltför nära en övertydlig symbolik -som då en ensam klädnypa lämnas kvar mellan kala grenar. Men i verk som ”Kärna/Core” synliggör hon sinnrikt föreställningen om identiteten som en individuell, sluten, glänsande kärna gömd inuti varje person.
Den vägs mot arvsmassans, familjens och tidigare generationers betydelse i nedervåningens ”Family bonds” där repet knyter samman hjärnor som gjutits i betong.
Skickligt förenar Helena Mutanen det visuella och emotionella, det synliga och dolda. Inte sällan har hennes verk nästan fysisk effekt där jag kan känna huden strama, hungern verka och hjärtat bulta mot revbenen.
”Spricker som rötter” är en utställning som berör omedelbart och starkt, men fortsätter verka långt efter att jag lämnat den.
Carolina Söderholm YSTADS ALLEHANDA Tisdag den 3 oktober 2017
Sinnligt och suveränt drar Helena Mutanen sina många trådar i stora angelägna frågor om tillhörighet och utanförskap, om att vara kluven mellan två kulturer. En mycket stark upplevelse som kommer att dröja kvar länge, konstaterar konstskribenten Carolina Söderholm.
På Tomelilla konsthall har rottrådarna dragits upp i en snärjig härva. Nu dinglar de från taket i Helena Mutanens enorma skulptur. Sydda av mörk, vaxad textil förgrenar de sig till två ben i en stark bild av vad det är att vara människa. Vi är både rotade och rörliga, har rötter och fötter som det ofta heter.
På ett sätt är det självklart. Ändå ger det upphov till alla dessa frågor och komplexa känslor, kring arv och miljö, identitet och tillhörighet, rotlöshet och frihet.
Det är dem som Mutanen handskas med när hon tränger allt djupare, ner i historien och in under huden. Därmed fortsätter hon den process som börjar med en resa till finska Karelen.
Själv född och verksam i Stockholm där hon under 1990-talet utbildade sig på Kungliga Konsthögskolan, berättar hon i en intervju hur hon länge saknade svenskt medborgarskap. Föräldrarna kom från Karelen och i Sverige, liksom i många andra europeiska länder, tillämpas Jus Sanguinis, blodets rätt. Medborgarskapet hos barn som föds här bestäms inte av platsen utan av deras härstamning. Den motsatta principen kallas ”Jus Soli” jordens rätt, vilket är titeln på Mutanens magnifika rotskulptur.
Dess trassliga trådar säger något om dilemmat som så många människor delar; att vara kluven mellan två länder och kulturer, liksom det förflutna och nuet. Att både tillhöra en gemenskap och stå utanför.
Samtidigt krackelerar ytan i raden av svarta reliefer som gett utställningen dess namn, ”Spricker som rötter”. Ungefär på samma sätt som en persons skenbart helgjutna identitet och släta fasad kan rämna, öppnar sig lager av mörk papperslera i sprickor och kratrar. Vilka erfarenheter och hemligheter väntar där under?
Så fortsätter det. Sinnligt och suveränt behärskar Mutanen former och material, där den vaxade textilens sträva mjukhet, metallens kyliga tyngd och lerans eroderande landskap utnyttjas till max. Hennes arbete kan, som presentationstexten påpekar, påminna om föregångare som Eva Hesse och Louise Bourgeois men även om den mjuka kroppslighet i Österlen baserade Malin Schonbecks textila skulpturer.
I verk efter verk drar Mutanen fram det som är gömt och skyddat ur sitt hölje. Antingen det är jorden rötter eller kroppens inre organ som blottas i ljuset. Känsligt bearbetar hon inte bara sina egna minnen, utan också de som hon ärvt och bär med sig. Som moderns berättelser i filmerna på nedre plan, hur hon som barn gick i 40-gradig kyla genom den mörka vinterskogen bland vargspår i snön.
Parallellt vittnar skulpturer och installationer om hunger och sårbarhet, där stygnen sluter sig om tarmar, magsäck och hjärtats muskel. Någon gång hamnar hon alltför nära en övertydlig symbolik -som då en ensam klädnypa lämnas kvar mellan kala grenar. Men i verk som ”Kärna/Core” synliggör hon sinnrikt föreställningen om identiteten som en individuell, sluten, glänsande kärna gömd inuti varje person.
Den vägs mot arvsmassans, familjens och tidigare generationers betydelse i nedervåningens ”Family bonds” där repet knyter samman hjärnor som gjutits i betong.
Skickligt förenar Helena Mutanen det visuella och emotionella, det synliga och dolda. Inte sällan har hennes verk nästan fysisk effekt där jag kan känna huden strama, hungern verka och hjärtat bulta mot revbenen.
”Spricker som rötter” är en utställning som berör omedelbart och starkt, men fortsätter verka långt efter att jag lämnat den.
Carolina Söderholm YSTADS ALLEHANDA Tisdag den 3 oktober 2017