"Skulpturens rum – rummets skulptur"
Tidskriften RUM oktober 2015, Text Anna Nordbeck
Kalmar kvinnofängelse, juni 2009. Helena Mutanens utställning Locked up invigs i Kalmars 1100-talsslott. Inredningen, gjord i början av 1800-talet, är original. Bleka trägolv, väggar i sten. Dunkelt och slitet. Här satt de som varit otrogna, hade stulit – eller kanske gjort sig skyldiga till barnamord, som senare skulle begravas levande.
På den innersta väggen har någon tecknat ett skepp med kolkrita.
Helenas skulpturer går i samma dova skala som interiören: nycklar, lås och hjärnhalvor. Cellerna andas desperathet, och det är svårt att undgå temat av skräck, mörker och död.
– Jag tar stor hänsyn till platsen, och tar gärna reda på bakgrunden – om det har hänt något speciellt där, och vilka känslostämningar som kan användas i konsten, säger hon. Helena har arbetat som konstnär i över 25 år. I sina verk använder hon ofta sin bakgrund: föräldrarna som invandrade till Sverige från Karelen vid ryska gränsen, och dubbelheten hon har upplevt som uppvuxen i Sverige.
Främst jobbar hon med skulptur och installationer. Men hur man ska definiera det första har hon svårt att sätta fingret på.
– Skulptur är ju allt vi har omkring oss, allt tredimensionellt, vilket ju också arkitektur är. Så det finns beröringspunkter, men gränserna är inte tydliga. Det handlar snarare om var vi placerar verket, och vad vi bestämmer att det ska vara, säger hon.
– Allt kan ju bli en skulptur om man ställer in det i ett konstsammanhang, som Tracy Emins obäddade säng till exempel (My bed, 1998, red. anm.).
För Helena är rummet viktigt. Bland annat jobbar hon mycket med ljuskällor, både artificiella sådana och lokalens naturliga ljusinsläpp. Och många gånger är platsen avgörande för hur hennes konst tar form och installeras.
– Jag har blivit mer och mer intresserad av alternativa rum, som har en historia. Det kan verkligen förstärka konsten. Och kvinnofängelset var ju ett sådant exempel, det var helt omöjligt att inte bli påverkad av platsen.
Men arkitekturen nästlar sig in i konsten också i form av funktion – som i installationen I do, I undo, I redo, signerad franska och nyligen Sverigeaktuella Louise Bourgeois. Verket ställdes ut i Tate Moderns turbinhall i London 2000, och bestod av tre högsmala torn, i vilka besökarna kunde klättra upp och ner.
Samma dimension. Samma krav på funktion. Men med annan kontext och titel på upphovskvinnan.
Kalmar kvinnofängelse, juni 2009. Helena Mutanens utställning Locked up invigs i Kalmars 1100-talsslott. Inredningen, gjord i början av 1800-talet, är original. Bleka trägolv, väggar i sten. Dunkelt och slitet. Här satt de som varit otrogna, hade stulit – eller kanske gjort sig skyldiga till barnamord, som senare skulle begravas levande.
På den innersta väggen har någon tecknat ett skepp med kolkrita.
Helenas skulpturer går i samma dova skala som interiören: nycklar, lås och hjärnhalvor. Cellerna andas desperathet, och det är svårt att undgå temat av skräck, mörker och död.
– Jag tar stor hänsyn till platsen, och tar gärna reda på bakgrunden – om det har hänt något speciellt där, och vilka känslostämningar som kan användas i konsten, säger hon. Helena har arbetat som konstnär i över 25 år. I sina verk använder hon ofta sin bakgrund: föräldrarna som invandrade till Sverige från Karelen vid ryska gränsen, och dubbelheten hon har upplevt som uppvuxen i Sverige.
Främst jobbar hon med skulptur och installationer. Men hur man ska definiera det första har hon svårt att sätta fingret på.
– Skulptur är ju allt vi har omkring oss, allt tredimensionellt, vilket ju också arkitektur är. Så det finns beröringspunkter, men gränserna är inte tydliga. Det handlar snarare om var vi placerar verket, och vad vi bestämmer att det ska vara, säger hon.
– Allt kan ju bli en skulptur om man ställer in det i ett konstsammanhang, som Tracy Emins obäddade säng till exempel (My bed, 1998, red. anm.).
För Helena är rummet viktigt. Bland annat jobbar hon mycket med ljuskällor, både artificiella sådana och lokalens naturliga ljusinsläpp. Och många gånger är platsen avgörande för hur hennes konst tar form och installeras.
– Jag har blivit mer och mer intresserad av alternativa rum, som har en historia. Det kan verkligen förstärka konsten. Och kvinnofängelset var ju ett sådant exempel, det var helt omöjligt att inte bli påverkad av platsen.
Men arkitekturen nästlar sig in i konsten också i form av funktion – som i installationen I do, I undo, I redo, signerad franska och nyligen Sverigeaktuella Louise Bourgeois. Verket ställdes ut i Tate Moderns turbinhall i London 2000, och bestod av tre högsmala torn, i vilka besökarna kunde klättra upp och ner.
Samma dimension. Samma krav på funktion. Men med annan kontext och titel på upphovskvinnan.