En spång mellan minnet och glömskan
Anders Olofsson
Mellan minnet och glömskan löper språket som en smal spång. Från början stark, robust och med en täthet som förmår bära generationers erfarenheter och drömmar. Men med tiden glesnar fibrerna i materialet, spången börjar svikta och bär inte längre den tyngd som den byggts för. Till slut brister den under våra fötter, och mitt i steget tumlar vi ned i det tomrum som ligger bortom räckhåll för våra sinnen.
Helena Mutanens konstnärskap följer samma väg från minnenas rika, vildvuxna trädgård längs den resväg vi med med hjälp av språkets och föremålens hjälp försöker hålla det förflutnas närvaro kvar i nuet. I ärlighetens namn rymmer dock denna beskrivning en sanning med modifikation. Språket spelar en viktig roll i hennes konstnärliga praktik, ofta som ett arbetsmaterial i vilket minnen och berättelser bakas in för att återuppstå som sinnrikt formade objekt eller större installationer. Men när detta väl har skett förvandlas de till behållare med ett gåtfullt innanmäte som vi lockas att undersöka.
Helena Mutanens tidigaste verk från början av 2000-talet har ofta karaktären av omsorgsfullt utförda skulpturala oneliners, där innebörden egentligen är exakt detsamma som vi ser. En bandagerad torso på ett par gammalmodiga träskidor, en spiraltrappa som leder från ingenting till ingenting (och samtidigt liknar en DNA-spiral) eller två upp-och-nedvända Humle & Dumle-hakor som ler sitt inverterade leende: konstnärens lek med konstverket som objekt är prestigelös och gör inte anspråk på att vara något mer än ett stycke flerdimensionell vardagspoesi.
Men med tiden händer något i Helena Mutanens formspråk. Det okomplicerade valet av material och det underfundiga – ofta stillsamt humoristiska – anslaget fördjupas av tankar kring det egna ursprunget och frågan om vad kulturell tillhörighet innebär. Helena Mutanens familj kommer från Karelen, ett område beläget mellan Finland och Ryssland som har en självständig, rik kultur där språk, musik, sagor och ålderdomliga religiösa föreställningar med schamanistiska inslag är ingredienser i en dekokt som utgjort näring för generationer av kulturskapare.
En stor del av det gamla Karelen förlorades till dåvarande Sovjetunionen under andra världskriget, och ofta hör man området beskrivas som ”förlustens landskap”. Förnimmelsen av att något väsentligt gått förlorat är också närvarande i Helena Mutanens konstnärskap, men i hennes fall handlar förlusten inte bara om att avskiljas från sina kulturella rötter. Det har lika mycket att göra med vad som händer med alla oss människor när vi försöker orientera oss och finna ett ankarfäste i den moderna värld som känns alltmer främmande. ”Family bonds are my bandage” lyder en text i ett av hennes verk från 2012. I andra verk från denna tid återkommer helt eller halvt bandagerade objekt, nu med en identitet som är hemlighetsfull, närvarande och undflyende på en och samma gång. Bandaget både döljer och stödjer, det är del i en läkningsprocess som inte har något slut.
I verken som tillkommit under det senaste decenniet har Helena Mutanens objekt i allt högre grad blivit kroppsliga och organiska. Hennes installationer – även hela utställningar – formar sig till en slags anatomiska studier med konsten som skalpell. Ytor som påminner om hud bär på ärr och sprickor, öppningar som leder ned i glömskans mörker. Spretiga rotsystem griper i luften efter jord att bottna i och stenbumlingar visar sig ha ett intrikat mönster som liknar hjärnvindlingar.
Och ovanför allt svävar ett gigantiskt hjärta, naturalistiskt återgivet med alla sina kärl hängande som urkopplade kablar. ”Där hänger på boklådsfönstret / En tunnklädd liten bok. / Det är ett urtaget hjärta / Som dinglar där på sin krok”, skriver August Strindberg i en dikt från 1883. Helena Mutanen träffar exakt samma tonläge, där det skenbart sakliga och objektiva i själva verket är emballage för det djupt personliga.
I detta ögonblick bjuder Helena Mutanen in oss till en dialog – eller ett rollspel – där närhet och distans är nyckelbegrepp. ”Not any closer” står det på ett av hennes textila verk från 2012. Formuleringen är dubbeltydig: befinner vi oss fortfarande på alltför långt avstånd från det obestämda, eller är det rent av så att konstnären föredrar att den eventuella distansen ska upprätthållas? Det är inte lätt att veta. Avstånd implicerar också förekomsten av en närhet, som i Helena Mutanens konstnärskap har att göra med varifrån den enskilda individen upplever sig hämta upplevelsen av identitet: från sitt fysiska ursprung eller från den geografiska plats man råkar befinna sig på. Livet är ett oändligt pärlband av val vi måste göra. Frågan är om fundamentet för vår personliga existens måste vara ett av dem. En fullödig musikupplevelse förutsätter bas och diskant, undertoner och övertoner. Samklangen förmedlar upplevelsen av en helhet, men en helhet som inte utesluter de dissonanser som gör livet värt att leva.
Anders Olofsson, Skribent på Konsten.net