Konsten att göra en pudel Publicerad 17 december 2012
Västerbottens-kuriren
Text: Anders Marner
Om konsten och pudelproblemet på Umeå universitet: ”Pudeln säger mycket om maktens känslighet för sitt varumärke och dess omsorg om sin egen stil. Ingen får skratta åt ett varumärke.”
Umeå har sista tiden gjort sig nationellt känt för både snusförbud och konstcensur. Betongsossarna har här utvecklats till både asfaltsossar och tejpsossar. De spränger inte konsten, som talibanerna gör. Vi har mjukare sossar som bara asfalterar eller tejpar över. Eller som universitetsledningen, inte vill ha den.
Det gäller det här med pudeln. Universitetsledningen ville få det nya Samverkanshuset konstnärligt utsmyckat. Statens konstråd föreslog skulpturen Peruuk, ett verk av Helena Mutanen, en Stockholmskonstnär som gick ut Kungliga konsthögskolan 1998. Hon arbetar med surrealistiska kombinationer, ofta med referenser till film och litteratur. Inte sällan finns humor i verken. Som i detta verk.
Verket föreställer en pudel på två ben, klädd i en yppig barockperuk (tänk Ludvig XIV). Ett roligt och intressant verk, kan man tycka. Men det tyckte inte universitetsledningen. Man avstod från det, man asfalterade inte eller tejpade över det. Det skickades till Skellefteå i stället. I dag står pudeln på Skellefteå campus. Långt från Samverkanshuset. Ansågs det inte passa på den prominenta plats för samverkan med näringslivet, denna entré till hela campusområdet, som Samverkanshuset utgör? Passade inte pudeln varumärket? Händelsen vore enbart tråkigt om inte djursymboliken också är så komisk. Ikonografiskt är pudeln ett cirkusdjur som glatt utför lydnadsprov och villigt låter sig dresseras till att göra konster för en applåderande publik, en underdog.
Det var därför som konstnären Kjartan Slettemark, klädd i vit pudeldräkt, till allas förfäran, dök upp när Malmö konsthall invigdes 1975. Han syftade förstås på sig själv som konstnär som lydigt gör konster för överheten. Han erkände hur lågt han stod. Pudelkostymen finns i dag på Moderna Museet.
Pudelikonografin komplicerades dock när man om biståndsministern Jan O Karlsson 2002 sa att ”Han gjorde en hel pudel – lade sig på rygg och sprattlade med benen” efter att han bett om ursäkt för ett felsteg. Slettemark var redan som pudel lågt placerad. Nu gällde dock en minister, en överhet som pudel. Ett fall.
Medierna ville styra makthavaren, som skulle dresseras att lyda. Makthavare gillar inte att göra pudlar, men de kan ibland tvingas till det. Hela denna pudelproblematik, som handlar om kampen mellan högt och lågt, kan ha blivit alltför besvärande för universitetsledningen. Hade en eventuell ”hel” pudel i Samverkanshuset kunnat bli en katastrof?
Särskilt när pudeln också bär en högreståndsperuk, som förr ingick i Ludvig XIVs och i ämbetsmännens uniform, blir det komiskt i sammanhanget. En peruk anses numera vara en löjlig och uppblåst accessoar. Perukstockar kallar man konservativa dumskallar.
De piruetter och koreografier som utfördes vid hovet i Versailles påminner i dag alltför mycket om hunddressyr. Peruken kan alltså ses som den illusoriska maktens attribut. En pudel i peruk kan utgöra ett hot mot makten.
Vi är i pudelikonografin alltså rätt långt från traditionell djursymbolik och maktens vapensköldar med lejon, örnar och gripar. Umeå universitet får nöja sig med de tre renarna i loggan.
Om pudeln verkligen placerats i Samverkanshuset, hade den då smittat? Hade universitetet kränkts och tvingats att göra en pudel? En pudel, ja, men för vilken pudeldomptör i så fall? För näringslivet? Kanske.
Pudeln säger i vart fall rätt mycket om maktens känslighet för sitt varumärke och dess omsorg om sin egen stil. Ingen får skratta åt ett varumärke. Man måste noga välja vad man vill förknippas med. Men faktum är dock att det inte är pudeln som sådan som drar ett löjets skimmer över universitetsledningen, det är hanteringen av verket. Att tacka nej till pudeln gör att man drar på munnen.
Man skrattar hela vägen till mardrömmen. Censurera, förbjud, släck ned, tejpa över, dra in, stoppa, asfaltera. Stina Wirsén, Tin-tin, FA+, Sara Lidman, Lars Vilks, Anna Odell. Armlängds avstånd i konstpolitiken finns inte längre. En ängslighet breder ut sig. Både folket och makten ska curlas till döds för att inte bli kränkta. En marknadsstalinistisk kulturpolitik vinner och skjortan har blivit alltför trång.
Anders Marner
Professor vid institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet
Västerbottens-kuriren
Text: Anders Marner
Om konsten och pudelproblemet på Umeå universitet: ”Pudeln säger mycket om maktens känslighet för sitt varumärke och dess omsorg om sin egen stil. Ingen får skratta åt ett varumärke.”
Umeå har sista tiden gjort sig nationellt känt för både snusförbud och konstcensur. Betongsossarna har här utvecklats till både asfaltsossar och tejpsossar. De spränger inte konsten, som talibanerna gör. Vi har mjukare sossar som bara asfalterar eller tejpar över. Eller som universitetsledningen, inte vill ha den.
Det gäller det här med pudeln. Universitetsledningen ville få det nya Samverkanshuset konstnärligt utsmyckat. Statens konstråd föreslog skulpturen Peruuk, ett verk av Helena Mutanen, en Stockholmskonstnär som gick ut Kungliga konsthögskolan 1998. Hon arbetar med surrealistiska kombinationer, ofta med referenser till film och litteratur. Inte sällan finns humor i verken. Som i detta verk.
Verket föreställer en pudel på två ben, klädd i en yppig barockperuk (tänk Ludvig XIV). Ett roligt och intressant verk, kan man tycka. Men det tyckte inte universitetsledningen. Man avstod från det, man asfalterade inte eller tejpade över det. Det skickades till Skellefteå i stället. I dag står pudeln på Skellefteå campus. Långt från Samverkanshuset. Ansågs det inte passa på den prominenta plats för samverkan med näringslivet, denna entré till hela campusområdet, som Samverkanshuset utgör? Passade inte pudeln varumärket? Händelsen vore enbart tråkigt om inte djursymboliken också är så komisk. Ikonografiskt är pudeln ett cirkusdjur som glatt utför lydnadsprov och villigt låter sig dresseras till att göra konster för en applåderande publik, en underdog.
Det var därför som konstnären Kjartan Slettemark, klädd i vit pudeldräkt, till allas förfäran, dök upp när Malmö konsthall invigdes 1975. Han syftade förstås på sig själv som konstnär som lydigt gör konster för överheten. Han erkände hur lågt han stod. Pudelkostymen finns i dag på Moderna Museet.
Pudelikonografin komplicerades dock när man om biståndsministern Jan O Karlsson 2002 sa att ”Han gjorde en hel pudel – lade sig på rygg och sprattlade med benen” efter att han bett om ursäkt för ett felsteg. Slettemark var redan som pudel lågt placerad. Nu gällde dock en minister, en överhet som pudel. Ett fall.
Medierna ville styra makthavaren, som skulle dresseras att lyda. Makthavare gillar inte att göra pudlar, men de kan ibland tvingas till det. Hela denna pudelproblematik, som handlar om kampen mellan högt och lågt, kan ha blivit alltför besvärande för universitetsledningen. Hade en eventuell ”hel” pudel i Samverkanshuset kunnat bli en katastrof?
Särskilt när pudeln också bär en högreståndsperuk, som förr ingick i Ludvig XIVs och i ämbetsmännens uniform, blir det komiskt i sammanhanget. En peruk anses numera vara en löjlig och uppblåst accessoar. Perukstockar kallar man konservativa dumskallar.
De piruetter och koreografier som utfördes vid hovet i Versailles påminner i dag alltför mycket om hunddressyr. Peruken kan alltså ses som den illusoriska maktens attribut. En pudel i peruk kan utgöra ett hot mot makten.
Vi är i pudelikonografin alltså rätt långt från traditionell djursymbolik och maktens vapensköldar med lejon, örnar och gripar. Umeå universitet får nöja sig med de tre renarna i loggan.
Om pudeln verkligen placerats i Samverkanshuset, hade den då smittat? Hade universitetet kränkts och tvingats att göra en pudel? En pudel, ja, men för vilken pudeldomptör i så fall? För näringslivet? Kanske.
Pudeln säger i vart fall rätt mycket om maktens känslighet för sitt varumärke och dess omsorg om sin egen stil. Ingen får skratta åt ett varumärke. Man måste noga välja vad man vill förknippas med. Men faktum är dock att det inte är pudeln som sådan som drar ett löjets skimmer över universitetsledningen, det är hanteringen av verket. Att tacka nej till pudeln gör att man drar på munnen.
Man skrattar hela vägen till mardrömmen. Censurera, förbjud, släck ned, tejpa över, dra in, stoppa, asfaltera. Stina Wirsén, Tin-tin, FA+, Sara Lidman, Lars Vilks, Anna Odell. Armlängds avstånd i konstpolitiken finns inte längre. En ängslighet breder ut sig. Både folket och makten ska curlas till döds för att inte bli kränkta. En marknadsstalinistisk kulturpolitik vinner och skjortan har blivit alltför trång.
Anders Marner
Professor vid institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet